Mammaminne: När hon kom till världen

Det är så mycket tankar som flyger runt i huvudet så jag måste skriva ner lite. Det går inte att filtrera bort något sånt här. Det är alldeles för stort. När jag ska sova är tankarna ett enda stort virrvarr av lycka, tacksamhet och fjunig hud…
Så här var det alltså.

När jag fick åka hem från förlossningen den 23e var jag väldigt glad. Det hade varit väldigt tråkigt att vara på sjukhuset hela julhelgen. Jag lovade att komma tillbaka om jag blev dålig, självklart, men julafton hemma lät väldigt skönt just då.
På kvällen kände jag att något var konstigt i kroppen. Det sa läkaren kunde tyda på havandeskapsförgiftning men det var inte så farligt så sova ville jag göra i alla fall. Jag vaknade flera gånger den natten, drömde om värkar och vem vi skulle meddela och hämta som barnvakt, men somnade om och kände mig riktigt utvilad när jag vaknade. Skönt!

Melina var peppad och öppnade hostigt och glatt paketen som tomten lagt under granen. Sen gick jag och hon ner och fixade frukost. Jag städade undan i köket, sopade golvet och så eftersom mormor och morfar var på väg. Snöstormen som skulle kommit blev inte så farlig så de kom upp till oss. Tack och lov.
När jag och Melina tittat på en (dålig) julfilm och ätit klart plockade jag lite till och duschade. Jag tyckte att magen var väldigt hård idag men det har den ju blivit länge när jag aktiverat mig så det var ju inget konstigt.

När mormor och morfar äntligen kom blev det så att vi tog julklapparna först. Tomten hade nämligen lämnat en säck i trädgården eftersom han inte hann in. Han skrev så i brevet som följde med. Det hade ju snöat så mycket under natten så det var svårt att ta sig fram.
Ingen var gladare än Melina som delade ut paket till höger och vänster. Massa roliga saker fick hon. Playmobil och lego, ett litet djur som kan gå själv och massa annat.
När alla paket var öppnade, klockan var nog runt ett, gick mamma och jag och började fixa lite lunch. Jag kände av ganska starka sammandragningar och rätt som det var gjorde de nästan ont. Hmm… Efter en stund blev jag misstänksam och började klocka dem. Så efter halv två kom de med typ två minuters mellanrum och var en, en och en halv minut långa. Nu fick jag andas mig igenom dem. Jag sa till Stefan att nu är det regelbundet. Vi får se var det här tar vägen.
Jag gick upp och la mig en stund för att se om de avtog då. Men inte. Så jag sa till Melina att hon kanske fick åka med mormor och morfar hem eftersom bebisen kanske vill ut nu. Jaa! Tjoade hon och började kasta ner gosedjuren för trappan. De hon skulle ha med sig alltså. Så kan man ju också packa.
Sen ringde jag förlossningen. Då var klockan två och under det korta samtalet hann jag med två värkar. De tyckte att jag skulle komma in eftersom allt började så plötsligt. När Melina kom började värkarna svagt och det tog många timmar innan jag behövde andas igenom dem. Nu sa det bara pang!
Så jag tog min väska med mig ner. Stefan packade sin. Men sen åt vi lite innan vi åkte. Jag var hungrig mellan värkarna så det var bäst att passa på. Vi kom iväg strax före tre. Faktiskt vid ungefär samma tid som när Melina kom. Och när vi kom till förlossningen fick vi ett rum direkt. Tur det. Jag tog några värkar med bara andning men sen fick jag lustgas. Amen! Den fick vi dock vrida upp effekten på nästan direkt. Annars hade jag inte orkat ligga ner. När man kommer in gör man nämligen en CTG-kurva, den mäter barnets hjärtslag och värkar, och då måste man ligga ner. Det var en ren pina! Kan ingen komma på nån bra uppfinning så att man kan få stå upp under tiden liksom… Då var jag redan 5-6 cm öppen så det hade hänt mycket hemma. Vattnet hade inte gått och huvudet var rörligt.
Kurvan visade ett piggt barn och ytterst regelbundna värkar. Och det var en befrielse att få komma upp och stå igen sen. Stefan masserade mig i ryggen, och han fick ta i allt mer hårdhänt stackarn. I början hjälpte han mig slappna av och sen fick han misshandla mig. Ha! Vi höjde lustgasen till det högsta läget när den inte tog längre. Jag ville egentligen inte göra det för då fanns det ju inget mer att ta till, men det gjorde så ont…
Jag satte mig på knä på golvet med sängen som stöd framför så Stefan kunde ta i på ryggen så mycket han orkade. Det måste sett roligt ut. Som om vi lekte tåg typ. Då tyckte barnmorskan att det var läge att sätta en nål i min hand. Det görs i förebyggande syfte tydligen. Hon försökte två gånger men blodkärlen bara brast.
Vid det laget var det precis så jag orkade vara närvarande och svara på frågor. Det var knappt någon paus mellan värkarna. Då tycker barnmorskan att jag ska lägga mig på sängen igen! Va?! Aj! Hon undersöker och det är helt öppet. Oj då.

Nu får de lite bråttom. Jag får äntligen ställa mig upp igen. Tack för att du frågade åt mig Stefan – de hörde mig ju inte genom masken… Du förde min talan himla bra sen. Jag tog ett par värkar till och sen kände jag att nu händer det något. Hinnorna brast. Plask! Då var klockan 17.00.
(Det där man ser på film, att vattnet är genomskinligt och rent och hamnar i en liten pöl, det gäller INTE när vattnet går så sent i förlossningen. Geggigt och brunt är det snarare. Och splatt över Stefans fötter…)
Sen vet jag inte vad som hände men fart fick det. Det är svårt att förklara hur en krystvärk känns. Men det är absolut det mest djuriska, primitiva jag nånsin upplevt. Kroppen vet precis vad den vill så det är bara att hänga med och trycka. Jag tror att alla år jag sjungit gör att jag, inte har kontroll kanske, men är medveten om musklerna i bäckenbotten. Stödet som vi tränar varje vecka sitter på precis det stället. Och nu när jag var utvilad och fräsch den här gången (mot med Melina då jag var så trött) så fokuserade jag allt neråt. Neråt. Neråt. Och med lite hjälp av tyngdkraften så sjönk hon som en sten.
Mitt i dimman av energi och lustgas hör jag att de vill att jag ska lägga mig ner på sängen. Nu igen? Annars kan barnet ramla i golvet. Jaha. Okej då. Så jag välter, snarare än lägger mig, på sängen och håller på att ramla över kanten på motsatt sida. Stefan får hålla i mig tills de rest upp sängkanten. Mitt ben håller jag själv upp i luften. Det tar Stefan över sen – tack älskling!
Jag tar i allt jag orkar. Det spänner lite om man säger så. De säger till mig att ta en paus. Ja, okej, jo, visst, försöker andas lätt för att invänta nästa värk och dosera lustgasen så jag inte får för mycket. Dessutom ska man efter man är klar efter varje värk andas in frisk luft och sen ut i masken tre gånger så inte gasen påverkar de andra i rummet. Jag vet ärligt talat inte om det blev rätt alltid där på slutet.

Å vad jag väntar på att någon ska säga att det snart är över – och plötsligt gör hon det. Vi hjälps åt att hålla emot en sista gång och sen kommer det nåt stort blött, fortsätt trycka på, mer vatten, mer stort. Sen är det klart. Då är klockan 17.08.
Vilken otrolig lättnad! Jag och Stefan andas ut och det är så skönt att spänningen är borta. Nere på sängen gurglar det, det kan vara svårt att börja andas om det är massa slem i vägen, men sen så. Jag får upp det varma blöta på magen och håller så hårt så hårt. Navelsträngen räcker inte ända upp men det gör inget. Det är bajs i vattnet som kommer med ut och det bajsas på min mage också. Bra det. Ut med det bara.
Vi tittar under handduken på det ljuvliga som bara är minuter gammalt. Och vi är så lyckliga. Stefan klipper av navelsträngen och vi kan kika på vad det är för sort. En liten tjej!!! Fast ganska stor säger de. Ja, precis som storasyster förmodligen.

Med det nya livet på magen blev jag ordentligt bedövad och lappad och lagad. På det viset straffar det sig att krysta kraftigt. Men efterarbetet skedde under stor försiktighet så det gjorde inget. Just den här biten hade jag förberett noga med specialsamtal på förlossningen och detaljerad plan i min journal. Och det fungerade! En bäckenbottenbedövning var vad som krävdes. Den var något obehaglig att få men inte så farlig som att vara obedövad.
Sen skulle det vägas och mätas. 4 485 g tung och 55 lång. Va? Jo, barnmorskan mätte faktiskt en gång till och fick samma mått. En ståtlig tös detta!

Om man jämför med Melinas förlossning så måste jag säga att jag var väldigt pigg efteråt nu. Jag kunde vara med och skämta lite efteråt och kände att jag ”var med” hela tiden. Så himla gott! Den som var mest medtagen var Stefan som hade 39 i feber hela tiden. Så han var extra glad över att det gick fort.
Om förlossningen är ”normal” får man åka till patienthotellet efteråt. Men eftersom mitt blodtryck fortfarande var högt ville doktorn ha lite uppsikt över mig. Vi fick därför ett rum på BB en våning upp där vi blev kvar i två dygn. Då ska man ju tillbaka ändå för tester och så så mig gjorde det inget alls.
Vår lilla sög ordentligt flera gånger redan samma natt och hon har perfekt teknik.
Nu väntar vi bara på att mjölken ska rinna till. Lillan tycker att det går lite trögt så hon fick lite tillägg imorse. Oj vad hon somnade gott då. Hon har ett väldigt sug måste jag säga och det ska bli spännande att se om det blir mer mjölk den här gången. Annars finns det ju mat att blanda till. Det är himla skönt faktiskt. Inga barn behöver svälta här även om en del kanske tycker att det är ett misslyckande att behöva ge ersättning. Snacka om att skuldbelägga mammor liksom. Alla har ett val. Vår tjej ska få det som finns i alla fall. Men det är lite klurigt när hon somnar mitt i maten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s