#111dagar

10299531_10152430994870731_4678430666908106642_n

”Sen jag var liten har rasisterna, nationalisterna, fascisterna varnat för den stundande undergången i Sverige. Massinvandringen. De sa att vi inte skulle kunna gå på våra gator om tjugo år. Våldet och de ihjälsparkande invandrargängen skulle styra städerna. De fick fel. Det dödliga våldet har faktiskt gått ner sedan dess. Trots att vi är en miljon människor fler i Sverige. Faktum är att vi kan tala om en dramatisk minskning.”

Malena Ernman skriver en jättebra krönika i Aftonbladet idag. Om hur vi inte kan skylla ifrån oss. Vi måste ta ansvar för vårt eget samhälle. Det blir bara så bra som vi gör det.

”Och när de säger att politikerna är skit så säger de förstås också att vårt gemensamma samhälle är skit. För vem behöver utbildning, nationalekonomi, konst eller forskning när man redan har svaret på alla problem? Det är invandrarnas fel, det var bättre förr, politikerna är skit, partierna är skit, samhället är skit och nej!”

Om vi lägger ansvaret på någon annan kommer vi inte framåt. Men när vi inser att vi kan tycka olika saker, tro på olika saker och ändå arbeta tillsammans har vi kommit långt. Det finns värden som är större än sakfrågorna i politiken. Medmänsklighet, kärlek, tolerans, öppenhet… De måste vi kunna vara överens om över partigränserna.

”Vi tror på olika saker men vi är alla överens om att det krävs oändligt mycket hårt arbete, kunskap och samarbete för att lösa problemen som vi står inför. Vi gillar olika partier och vi gillar olika lösningar men vi hör ihop.”

Vi som gillar olika. Vi har ett spännande arbete framför oss.

Läs hela Malenas krönika här.

#111dagar

Jag undrar.

Var gick det fel?

När tappade vi taget om omtanken och slutade se oss som del i en helhet. Som folk alltså.

Det är 111 dagar kvar till nästa val. Och de dagarna tänker jag inte vara tyst. Jag må kanske inte höras mest över bruset men jag vill stå upp för de värden jag vill att mina barns samhälle ska vila på.

Så från och med idag och varje dag fram till valet kommer jag att säga vad jag tycker.
Jag tänker stå upp för de vars röster inte alltid hörs.
Jag ska prata om mitt drömsamhälle.
För att jag kan, och jag vill att mina barn ska ha den friheten också.
Demokrati är viktigt. Livsviktigt.
Och om 30 år, när mina barn frågar mig vad jag gjorde den där gången när makten vägde, vill jag kunna säga att jag sa ifrån.
Så det ska jag göra nu.

Alla människor är precis lika värdefulla.

#111dagar

Always on top

20140121-232321.jpg

I helgen hade jag ett par riktiga lågenergidagar. Jag var ändå med kören hela söndagen för att sjunga ger mig energi på ett fysiskt sätt. Jag vet inte hur det fungerar. Jag bara lutar mig tillbaka och låter det hända. Det är så skönt ibland. Vi sjöng i domkyrkan. Otroligt häftigt! Jag ska lägga upp en ljudfil här så småningom.

Nu när jag jobbar träffar jag ganska mycket folk om dagarna. Och jag vet inte om jag inte riktigt acklimatiserat mig än, men ”Hur är det?”-frågan har jag fortfarande svårt att balansera. Det är lite klurigt att lista ut på vilken nivå jag ska lägga svaret.
– Bra.
– Det rullar.
– Jag är trött idag.
– Var är vilorummet?
– Kom och ta mig långt härifrån.
Svaret beror på skrik- och sömnkvoten.
Men jag lär mig nog.
Egentligen är nog ingen intresserad av hur mycket sömn jag fått. Ha ha. Lika bara att ta fasta på de två första och spara resten till den innersta kretsen. :-)

En sjuk helg

20140115-001812.jpg

20140115-003631.jpg

20140115-003646.jpg

20140115-003659.jpg

20140115-003708.jpg

Kära nån vad dagarna går fort när man jobbar. Tjoff! Dags att sova igen…
Vi hade ju inskolning torsdag och fredag vilket gick galant. Rent utav helfantastiskt. Dock fick Viola med sig en ordentlig förkylning hem. Våldsam snuva, lite feber och oroliga nätter. Men Viola är lika glad för det. Och det är tur det. Hon lär väl vara snuvig typ resten av året… Men ingen av oss andra har blivit dålig så det är nog ett basvirus.
Helgen var mysig i alla fall. Späckad. På lördag firade vi Viola för tredje och sista gången. Kusinerna var här och åkte pulka och sen lekte de i timmar. Det är underbart att de har så kul!
På söndagen sjöng jag på gudstjänsten. Det var riktiga musiker jag sjöng med och det är sååå läckert. Det kunde jag göra jämt… Man skulle ha ett lovsångsband alltså.
Ledig eftermiddag blev det också så vi hann mysa lite med tjejerna. Just som mörkret föll gav vi oss iväg till pulkabacken. Pulka i månsken – låter nästan exotiskt på nåt sätt.
Imorgon kör vi skarpt. Då är Violas första riktiga dag på förskolan. Det ska bli spännande att se hur lämningen går. Jag känner mig trygg och det tror jag Viola gör också.

Mammaminne: När jag sov nio timmar i sträck

Jag minns det som det var igår (eftersom det var igår).
När jag sov hela natten och vaknade lite före klockan. Och något kändes annorlunda. Jag var inte trött. Mina små blå var inte fulla med grus eller sved. Jag spenderade hela dagen i nåt slags energiskt tillstånd. Tröttheten överföll mig inte när jag slappnade av för ett ögonblick.

Hoppas att jag får uppleva det igen någon gång för det var freekin’ amazing!
Dock betvivlar jag det ganska skarpt. En snorig förkylning som vi fick i välkomstpresent från dagis skakade mig bryskt tillbaka till sömnbristens eviga välde. Sådär ja ja den bestämt. Du ska inte tro nåt. Jag bara retades lite.
En del säger att det går över.
Jag säger: Det tror jag när jag ser det. Eller inte ser det eftersom jag sover då.

Hur var det att börja jobba då?

Undrar du nyfiket och förväntansfullt…

Det var härligt!

Vuxna människor med kloka tankar som pratar utan att behöva ta paus för skrik.
Jag fick vara tyst och lyssna.
Tystnad.
Äta själv utan att mata.
Spännande planer och projekt att ta tag i.
Sa jag att det var tyst emellanåt?

Det var glassigt att sitta på en stol och arbeta med hjärnan. Nästan så jag förväntade mig att någon skulle storma in och säga: ”Aha! Här sitter du alldeles barnfri! Här, du kan mata det här barnet medan du skriver.”
Men det var ingen som gjorde det. Puh!

Men sen kom jag hem och överfölls av verkligheten. Det var som om min kropp förväntade sig att barntiden var över. Och nu skulle den jobba OCKSÅ?! Fast sen kände den sig lurad. Jobbet varade ju bara två dagar. Hallå eller!

Nästa vecka blir det också bara två dagar jobb. Sen ska jag skola in. Men sen. Heltidsjobbet skimrar som en hägring vid horisonten på väg att rädda mig från tålamodsbrist och brist på sinnesnärvaro. Jag längtar efter dagen då jag längtar ordentligt efter att åka hem och göra mammajobbet igen. Mina barn längtar jag alltid efter men inte monotonin.

Klockan är 00.44. Jag nattar för tredje gången. Det här tror jag inte att jag nånsin kommer att längta efter…